storyaboutjustin.blogg.se

Det snurrar mindre när jag sitter ner.  Det kommer fram en kille och frågar hur jag mår.

-          Not that good, säger jag och drar händerna genom håret.

-          You should rest, säger han och hjälper mig till logen.  Jag följer efter honom och sätter mig på en stol, jag sträcker mig efter telefonen. Ett sms från Justin.

Are you okay?

I fel a Little bit ill.

Skriver jag tillbaka.  

-          Have you feel dizzy recent? Frågar mannen som nu har kommit med ett glas vatten som han räcker till mig.

-          Yeah I actully come right from the hospital, I had some kind malnutrition, säger jag och ler lite generat.

-          And you were dancing! Säger han förvånat.

-          The show most go on… säger jag och tar en klunk vatten.

-          Yeah maybe, but if you dancing in that repair you maybe not can dance at all, säger han och tittar menade på mig, You should take a break from the show.

Istället för att svara så tar jag en stor klunk vatten.  Mobilen plingar till igen, det är Justin som undrar om ska komma. Jag säger att det är den femte dörren till höger i korridoren. Efter tio minuter så knackar det på dörren och jag ropar att det är okej att komma in. Justin springer fram till mig och kramar mig hårt.

-          Are you okay?

-          If okay is to almost too faint so yes! Säger jag och ler mot honom.

-          Are you alwyas joking, even when you are ill? Frågar han och skrattar.

-          Always, säger jag och petar honom på näsan.

Helt plötsligt så blir det klart för mig, om jag forsätter med turnén så kommer jag vara ifrån honom i flera månader. Det kanske är som mannen säger, jag borde ta en paus.  Hoppa av. Men jag vill inte. Det här är det roligaste som har hänt mig. Jag älskar det, varje minut i rampljuset får mig att glömma en minut av det jobbiga av mitt liv. Vi flyttar oss till soffan som står i hörnet av rummet. Jag sätter mig nära Justin och lutar huvudet mot hans bröst. Jag leker med hans tröja och han stryker mig över håret.  Jag stirrar blint på den röda sekund visaren som tickar runt på klockans vita urtavla. Varv efter varv. Tillslut så blir klockan 11 och showen är slut, jag reser mig från soffan.

-          I have to talk to Harry, säger jag.

-          I follow, säger han och tar sats för att sätta sig upp.

-          No, I want to talk alone, säger jag, but you can´t stay here, so you have to wait outside.

Han nickar och följer efter mig ut ur rummet. Han sätter sig på en stol i korridoren och jag går bort mot scenen. Jag hittar Harry bakom scenen där han tar av utrustningen.

-          Are you okay? Frågar han oroligt så fort han får syn på mig.

-          Yeah I´m fine, säger jag, I have think about a thing…

-          Aha what?

-          Quit the tour.

-          Wait, what, why?

-          I´m not feeling good. This is too much for me.

-          Why? Säger han och hans ögon börjar bli glansiga.

-          I thought I could skip this…

-          What?

-          I… Jag börjar gråta. Faan. Jag orkar inte.

-          What is it? Frågar Harry oroligt.

-          I had cancer, snyfftar jag fram, I have just be free from it in a year or something before I leave Sweden.

-          But sweetie, säger han och kramar mig. Hårt och länge.

-          I am not that strong yet.

-          I understand, säger han.  Det gör du inte alls hinner jag tänka men jag orkar inte bry mig.

-          But we can still be friends and keep contact, säger jag och ler.

-          Yeah I will love if you can give that a chance, säger han och ler han med.

-          Maybe I can dance on your next tour.

-          You have to! Säger han och skrattar lätt.

-          I have to go, säger jag och kramar om honom.

-          See you.

Jag går tillbaka till korridoren där Justin väntar. Han ser att jag har gråtit.

-          What did that idiot do? Frågar han och han rusar fram till mig.

-          He didn´t do anything, we were just talking. I´m going to quit the tour.

-          Why? Frågar han och för bort en hårslinga från mitt ansikte.

-          It is too much; I mean for a person that dance as much I do it is not normal to get dizzy.

-          Are you okay with that?

-          Yea, I do it for myself, so I can dance in the future.

-          Do you come with me? Frågar han

-          Of course, säger jag och ler.

Vi går ut ur arenan och hoppar in i hans bli. Vi kör genom de ännu hyffsat fulla gatorna. Jag tittar ut genom fönstret och räknar palmerna på höger sidan av vägen. Efter 20 minuter så kör vi upp på hans uppfart och hoppar ur bilen, han tar min hand och vi går upp mot huset. Så fort vi har stängt dörren om oss så kramar han mig hårt.

-          I love you so freaking much, viskar jag i hans öra.

-          I love you more, viskar han och kysser mig på öronsnibben, do you know something we can cook?

-          Yeah, some really romantic, viskar jag och flinar.

-          Ohhhh, säger han och flinar tillbaka.

Jag drar med mig Justin till köket.

-          Do you have forcemeat? Frågar jag honom.

-          Yeah sure, säger han och tar fram en förpackning med köttfärs.

-          What are we gonna´do? Frågar han.

-          Köttbullar! Säger jag och ler stort.

-          What is that?

-          Swedish Meetballs.

-          Oh, säger han.

Jag tar fram en massa kryddor och en bunke. Jag säger till Justin vad han ska göra och till slut så har vi lagat en riktig lady och Lufsen middag. Justin har dukat jättefint med levande ljus och nyinköpta blommor. Jag ler mot honom och han ler tillbaka. Det där förtrollande leendet som alla tjejer ärkära i. Efter maten så hjälps vi åt med att plocka in all disk i diskmaskinen.

-          Do you want to see a movie? Frågar han när vi är klara med plocket.

-          Nah, I think I want to go to bed, säger jag och ler.

Jag går upp till sovrummet med Justin i släptåg. Jag drar av mig kläderna och kryper ner i sängen.  Han slår sina armar runt mig bakifrån.

-          When did you do that tatto? Frågar han och fingrar på min tatuering i nacken.

-          For about a year ago, säger jag.

-          What do it means?

-          It is never say never in Latin, säger jag vänder mig mot honom.  Jag tittar på honom.  Följer hans läppdrag, den raka näsan och hans perfekta chokladbruna ögon. 

-          I love Latin, is just a so cool language and it's really beatutiful. And it learnd me that you never going to say never.  I actually get when I was cancer free. I think that some people have it as a motto to never say never to do things you want to do, like say that he never going to like you back, but I have it because you never should say never to anything. Like never say you going to get cancer, jag säger det med gråten i halsen. Det är ingen som riktigt vet vad den betyder.

-          Did you know that you might be the girl with the deepest thought ever! Säger han imponerat och även han har en tår i ögonvrån.

Jag svarar inte. Klarar det inte. Det finns inte ord. Han har inte sagt något märkvärdigt, men det träffade något. Han kanske tror att det är en fin egenskap, att kunna uttrycka sig med ord. Visst det kan det vara, det kan vara fint att ha folk som kanske lever efter ens uttryck. Men jag tänker mer än andra. Den som har sätt döden tänker mer. Den vill leva som om det var ens sista dag.  Att varje dag inte kunna andas klart, för man kan dö. Jag vet att jag är frisk nu. Men jag kan drabbas igen, det finns ingen garanti att den som har fått cancer inte kan drabbas igen. Men då kanske det inte finns än räddning. Inte ens den största idolen man har. För han fattar inte, man kan inte fatta två gånger.

Inte ens Justin.

-          What are you thinking about? Frågar han efter en stund.

-          Life and death.

-          Why are you thinking about that?

-          I always do.

-          Can you tell me?

-          You wouldn’t understand, säger jag.

-          Are you sure I have to understand?

-          Can I take it in Swedish? Frågar jag.

-          If you want to!

-          En människa som har mött döden lever mer än de andra. De vet hur det känns att inte ha något kvar. Jag är en av dem. En av dem som vill leva. Jag tappade allt ett tag. Sen kom en ängel och tog tag i min hand för att dra mig upp. En ängel som inte lever längre. Hon dog. Tre dagar innan min sista behandling. Hon hann aldrig se vad hon hade lyckas med.  Hon är den människa som betyder allt för mig. Hon är den sista människa jag tänker på när jag ska sova. För hon är värd det, hon är inte värd att glömmas, jag gör en paus och tittar på Justin han ligger stila och lyssnar, lyssnar på det han inte kan förstå.

-          What do ”ängel” means? Frågar han fast ordet "ängel" låter mer som en ordspya.

-          Angel, säger jag tyst nästan som en viskning.

-          And who is your angel? Frågar han.

-           Julia.

-          Who is that?

-          No, säger jag bara och börjar gråta, det är ingen fin gråt. Tårarna bara forsar ner och jag hulkar.

-          Sorry, maybe we should sleep, säger han och kramar mig hårt och där somnar vi.